Nedanstående text är en variant/sammanfattning av talet jag höll på knytblusmanifestationen på Gustav Adolfs torg 19/4.

Senaste veckans konflikt kring Svenska Akademin handlar om kvinnors villkor i livet och arbetslivet, men också om mandatet över kulturen.

Konst och kultur är företeelser som inte går att objektivt mäta eller värdera men som samtidigt är omgärdade av föreställningar - bra och dåligt, fint och folkligt, vem har smaken och vem har snillet? Dagens sätt att värdera konst började ta form för runt 250 år sedan, under en tid när nya samhällsgrupper började göra sig gällande. Innan dess var det påven, fursten eller greven som utan större diskussion kunde välja de konstnärer och musiker han ville hyra in, men nu blev mandatet över kulturen ett av verktygen för att definiera vilka som skulle ha något att säga till om i samhället.

Det är med all rätt vi fascineras av konstens magi, oavsett om vi gör det som utövare eller kulturkonsumenter. Jag talar om något jag själv är upplärd i, ägnar en stor del av dagarna åt och som jag älskar: Att tillgodogöra sig en kulturhistoria, en tradition och ett konstnärligt hantverk. Att skapa tillsammans och ibland uppleva magiska ögonblick när allt stämmer, eller när två associationer knyts ihop till en egen insikt och slutsats som kan landa in i hjärtat, hjärnan och kroppen på en gång. För konst kan göra det med oss. Denna kraft som också så lätt glider över i värderingar och till frågor om makt, auktoriteter och strukturer, till allt det där som vi sett hur mycket det kan skada människor.

Vad värderingarna också gör är att styra tillgängligheten till konsten. Samtalet från väninnan som med frustration i rösten ställer frågan ”Men jag ser ju hellre Jane Austen-filmerna än läser böckerna, är jag mindre kulturell då”? Halvt på skämt och halvt på allvar, men något som hade kunnat vara en god upplevelse har även blivit förknippat med osäkerhet: ”Jag borde göra något annat, borde vilja något annat. Men jag vill nog inte”. Eller ett annat exempel: Nobelprisboken säger mig inte så mycket, men jag vet att jag borde tycka om den, för att det är en nobelprisbok. Kanske slutar jag bry mig eller så smyger det in en vag känsla av otillräcklighet. Oavsett vilket uppstår i förlängningen en distans: den här konsten, de här böckerna, de är inget för mig.

Men det fina i kråksången är att auktoriteten nu har sagt upp sig själv. Vad som än händer med Svenska Akademin och dess enskilda ledamöter kan jag idag välja att ta ned den där nobelprisboken från hyllan och bara se den som en bok. En bok som Sture Allén och Horace Engdahl råkade tycka om. Tycker jag om den? Kanske, kanske inte. Men jag kan utforska den om jag vill och nu är det på ett annat sätt bara författarens röst som möter mig från boksidorna. Då är en bok vad en bok kan vara, i sin egen potential.

Det finns mycket att utforska. Nobelpristagare, Augustpristagare och alla andra: Kristina Sandberg som lär oss något om hur mormor och mormors mor levde sina liv, Bea Uusma som lär oss om vad det innebär att vara dedikerad något. Alla klassiker och fantastiska berättelser, alla Eyvind Johnson och Vilhelm Moberg som finns kvar och kommer finnas kvar även efter detta. Och som vi idag kan välja att se som en gåva till oss från kulturhistorien. Utan krav, men med så många möjligheter.

 

Hanna Bendz

Musiker